Silverpilarna

Med vrålande motorer, hastigheter på över 300 km/h och endast en lädermössa som skydd, lades grunden till modern racing. Silverpilarna lyste upp en annars mörk tidsperiod präglad av världskrig och ekonomisk depression. Flera hundratusentals jublande fans trängdes på läktarna för att beskåda vad som idag är legender på fyra hjul. Jan Rambousek och Petr Milerski, på Unique & Limited tar genom sina fantastiska bilder, med oss tillbaka till den tid då racing-historia började skrivas och gör epoken mer levande än någonsin.

Efter första världskrigets slut kastades Tyskland direkt in i en ekonomisk depression och det fanns få ljusglimtar för landets befolkning. Det var under racingepokens början och intresset för bilen hade ökat då den hade nått ut till den breda massan. Kombinationen gjorde att många människor vände sig till racingen för att fly en annars tung och mörk vardag. Italienarna var tidigt stora inom motorsporten med Maserati samt Alfa Romeo, och Hitler ville inte att tyskarna skulle vara sämre. Han hade insett att motorsporten kunde vara en metod för att ena folket och vinna politiska poäng. Därför gav han ut en belöning på 500 000 D-mark till den som tog fram den bästa racingbilen till 1934 års Grand Prix-säsong. Mercedes, som redan vid denna tid, var en av världens största och mest etablerade biltillverkare vann enkelt tävlingen.

De fyra företagen Audi, Horch, DKW och Wanderer hade vid denna tid gått ihop och bildat Auto Union. De fyra ringarna känner vi idag igen på alla Audi-bilar. Företaget hade lyckats rekrytera Ferdinand Porsche som ny ingenjör och ville därför också vara med och tävla om prispengarna. Porsche lyckades övertala Hitler att det var bättre för Tyskland att två team tävlade för landet än ett. På den vägen fick Mercedes snällt dela med sig av prispotten och respektive team fick 250 000 D-mark var.

Mercedes hade innan 1934 haft stora framgångar med sin SSK-modell. Den hade inte använts officiellt i racingsammanhang, utan var byggd för privatpersoner som ville tävla inom motorsport och därigenom sett stor framgång. Baserat på denna modell tog man fram W25 med en rak åtta och nästan 500 hk. Auto Union svarade med sin Type A som hade en V16-motor placerad bakom föraren, vilket gav deras något svagare bil en toppfart på 280 km/h.

Inför den första Grand Prix-tävlingen hade Auto Union valt att ha sina bilar i silver, medan Mercedes valt att måla sina bilar i vitt, som vid tillfället var den officiella racingfärgen i Tyskland. När bilarna skulle vägas in visade det sig dock Mercedes bil vara 2 kg för tung och ingenjörerna kom snabbt på nödlösningen att slipa bort färgen för att således banta bilen. På det viset kom tyskarnas båda racingbidrag att stå på startlinjen i naket aluminium och magnesium. Den internationella pressen tog fasta på de båda tillverkarnas färgval och i dåtidens tidningar kunde man läsa att ”silverpilarna hade kommit för att stanna” – en legend var född.

“Silverpilarna föddes i ingenjörernas strävan att banta Mercedes-bilen innan invägning"

Det första racet 1934 ägde rum på Nürburgring, och även om det var tight, vann Mercedes på grund av ett bättre depå-team. Auto Union hade väldiga problem med den mittplacerade motorn och bakre bladfjädringen som gjorde att bilen lätt kastades ut i sladd. De fick revansch då Hans Stuck lyckades bemästra den svårmanövrerade bilen och senare vann flertalet tävlingar. Rivaliteten mellan Auto Union och Mercedes kom sedan att fortsätta de kommande åren och födde fram racinglegendarer som Hans Stuck, Rudolf Caracciola och Bernd Rosemeyer. Tyskarna sprang ifrån sina italienska konkurrenter och Mercedes hade vid slutet av 1935 lyckats skrämma upp sina bilar till nästan 650 hk! Auto Union svarade med att släppa sin Type B vilken bar en 520 Hk stark V16 på sex liter. Bilarna gick allt snabbare och 300 km/h gränsen var sedan länge sprängd.

Inklämda mellan 400 liter lättantänt metanol, i hastigheter som tidigare varit helt outforskade för människan, körde förarna under de kommande åren med sitt liv som insats. Inte nog med att bilarna kunde få hjulspinn på varje växel, körstilen var helt annorlunda jämfört med idag. Gaspedalen satt nämligen i mitten, bromsen till höger och kopplingen till vänster och man var tvungen att dubbelkoppla för att byta växel. Började bilen brinna i depån rycktes föraren ut, och lyckades man släcka elden och föraren överlevde, fortsatte de racet. De sågs som dåtidens gladiatorer och längs banorna stod hundratusentals åskådare som hejade fram sina hjältar.

Många förare avslutade dock sina liv i förtid längs banan och änkorna blev allt fler när stallen tvingade förarna att köra bilarna på den absoluta gränsen.

Parallellt med utvecklandet av Grand Prix-bilar började både Mercedes och Auto Union att ta fram bilar för att slå hastighetsrekord. Utanför Berlin hade AVUS-banan byggts, som med långa rakor och doserade kurvor passade för just detta ändamål. Det som tidigare varit jämnt skägg på GP-banorna kom att bli en överlägsen seger för Auto Union som lyckats nå hastigheter på över 390 km/h med Rosemeyer bakom ratten. Mercedes bil lyfte vid 320 km/h och de tvingades avbryta då deras förare vägrade köra vidare. Några veckor senare återvände Mercedes med Rudolf Caracciola bakom ratten och slog Rosemeyers rekord med 27 km/h. Rosemeyer var vid tillfället fast besluten om att försvara sitt rekord på plats och struntade därför i varningar om kraftiga vindar och sämre väder. Då han precis passerat 300 km/h-sträcket träffades så hans bil av en sidvind på 33 m/s som gjorde att bilen flög upp i luften. Trots att bilen liknade en tillplattad konservburk hittades Rosemeyer sittandes i diket till synes oskadd, men på grund av det kraftiga våldet mot huvudet avled han senare på sjukhus. De så kallade Speed Weeks kom därför att bli ett kort kapitel då man efter detta beslöt sig för att lägga ned dem. Allt fokus kom istället att läggas på den rådande Grand Prix-serien.

1939 lanserade Auto Union sin type D och Mercedes sin W154. Dessa hade en design och ett tänk väldigt nära 60- och 70-talets Grand Prix-bilar och lade grunden för dagens F1-bilar. Silverpilarnas sista race kom att hållas dagarna efter att Tyskland invaderat Polen. Andra världskriget tog då över och racinglegenderna tynade bort. Mercedes lyckades stuva undan sina bilar i diverse skyddsrum och lyckades således rädda en stor del av sin racing-historia. Många av dessa originalvagnar är således restaurerade och fortfarande funktionella.

 

För Auto Unions del hade man inte samma tur som Mercedes. Deras fabriker låg i den del av landet som sedan kom att bli Östtyskland. De hade gömt många av sina bilar i olika bergrum, men då ryssarna ockuperade Tyskland, hittade de snabbt bilskatterna. De skickade bilarna till Moskva där de monterades ned till molekylnivå för att ryssarna skulle kunna lära sig av tyskarnas ingenjörskonst. En stor del av historien gick således förlorad och det skulle dröja ända till 1994 då Silverpilarna åter gjorde comeback i samband med att Mercedes åter gick in i Formel 1.

Legenden föds
Spaniens Grand Prix
Invägning
Autodromo della Mellaha
Nürburgring 1938
Masaryk Grand Prix
Före sponsorernas tid
Dontington Grand Prix
AVUS-banan
Monaco Grand Prix
Nürburgring 1939

Med en kärlek för historia, detaljer och teknologi beslöt sig Jan Rambousek och Petr Milerski, för att väcka liv i historien om silverpilarna. Med Jans ådra för fotografi och Petrs kunskap inom CGI slog de sina huvuden ihop. Via kontakter på Mercedes började de gräva i arkiven och upptäckte snart att endast ett fåtal svartvita foton fortfarande fanns bevarade. För dem var detta en utmaning, då deras mål var att återskapa bilder med 100-procentig historisk äkthet och realism. Innan de ens kunde sätta sig vid ritbordet, var de därför tvungna att spendera timmar bland böcker, CV:n och utforska varje möjlig källa från den tiden. Noggrannheten i efterforskningsarbetet gjorde att de inte bara skulle kunna återge bilarna in i minsta detalj, utan till och med exakt hur förarna höll i ratten, vilket nummer bilen hade, svetskarvarnas utformning och vilken typ av väder det var på de olika tävlingarna.

Så gjordes bilderna

11-A-Dampened-Victory-3000px.jpg

Följ med bakom kulisserna

Här följer ett bildspel över hur bilderna gjordes. Närmare 9 500 timmars arbete, 2 år och 1 196 Gb minne krävdes för att skapa 12 bilder!

Efterforskningsarbetet gav dem en möjlighet att måla upp en bild i huvudet och med hjälp av professionella illustratörer kunde de få ned de olika scenariona på pappret. Petr började sedan det tidsödande arbetet att i datorn rita och animera varje enskild bild. Även om fokus låg på just silverpilarna, var man tvungen att ta fram bilar från Maserati, Alfa Romeo och Bugatti då dessa också var med och tävlade vid varje lopp. Under denna tidsperiod gick teknikutvecklingen väldigt fort fram inom varje team och varje säsong innebar en ny bil. Således var Petr tvungen att animera fram över 20 enskilda bilar där varje bil  granskades in till minsta skruv, bokstavligen. För att kunna göra detta var han tvungen att vända sig till olika museum då många av dessa bilar idag är ovärderliga. Problemet med detta var att bilarna på museum ofta hålls i mint condition, vilket inte var fallet då de tävlade och för att ge bilderna autencitet var Petr därför tvungen att addera smuts, rök, lackskador och bucklor som uppstod under racen.

Petrs nästa utmaning var att återskapa de platser där de historiska racen ägde rum. Albusbanan utanför Berlin, startlinjen i Tripoli och Nürburgring var antingen ett minne blott eller omgjorda så att de inte såg ut mellan åren 1934 -1939. Även här gjordes ett grundligt efterforskningsarbete så att Petr i sin dator kunde återskapa platserna och ta oss tillbaka i tiden.

“...gruppen ville återskapa bilder med 100-procentig historisk äkthet och realism. Totalt lades 9472 mantimmar ned i projektet, som efter  2,5 år genererade totalt 12 färdiga bilder..."

Jans uppdrag i projektet blev fotograferingen. Med hjälp av Barrandov studios tog de fram tidstypisk rekvisita och över 200 plagg från tidsepoken. I stil med producerandet av en Hollywood-film användes bland annat rökmaskiner, brandbilar som sprutade vatten för att skapa ”regn”, enorma green-screens och över 50 statister för att skapa en autentisk miljö. Efter fem dagars plåtning kunde Petr och Jan kombinera sina bilder till en helhet. Totalt lades 9472 mantimmar ned i projektet som efter 2,5 år hade genererat 12 färdiga bilder. Med över 2,5 miljoner polygoner per bil, är upplösningen på bilderna mer än 20000 pixlar. Den extremt höga upplösningen gör att bilarna kan detaljstuderas på ett sett som inte ett vanligt fotografi kan. När projektet presenterades på Good Wood Festival of Speed 2014 var succén omedelbar och lade grunden till företaget Unique & Limited. Samma år kom projektet även att visas upp vid Pebble Beach och Good Wood Revival. Genom ”Silver Arrow”-projektet hade Petr och Jan således lagt en grund för ett lyckat arbetskoncept och har sedan dess fortsatt producera historiska bilder på samma sätt. Många av alstren finns att beskåda i deras galleri i Prag och vissa av dem säljs i limiterad upplaga, som en del i finansiering av nya projekt. Vi på Red Line är evigt tacksamma för att de delat med sig av dessa bilder. Vi hoppas att ni ser fram emot våra publikationer inom racinghistoria, där några av deras bilder kommer användas.

Text

Viktor Ydenius

Bild

Unique & Limited

www.automobilist.com

  • Facebook - White Circle
  • Instagram - White Circle
Carsymbol.png

© 2016 Red Line Driving