McLaren 675LT

Long tail. Det ordet är oftast sammankopplat med LeMans-vinnande Porschar från 70-talet eller McLarens legendariska F1 longtail från slutet på 90-talet. 2015 dammade de av det gamla namnet och satte det på en lättad, trimmad och mer hardcore modell av deras  650s. Resultatet blev den smått galna 675LT. När jag hörde om McLarens nya ”mini-P1” sköt mina förväntningar i höjden. Skulle denna bil vara annourlunda än de andra av McLarens nyare bilar? Skulle 675an vara mer av en förarbil istället för en dator på hjul? För att få reda på det provade jag en 675LT i ett par dagar.

 

Den 675LT jag fick lägga händerna på var helt rätt spec. Papayaorange, matt kolfiber med ännu mer extra kolfiber på alla andra ställen. Kontrasterna var helt perfekta när jag närmade mig ekipaget en småfuktig helgdag tidigare i år. Formerna påminner om den tidigare MP4-12C men med extra mycket brutalitet. Skarpare linjer och en fruktansvärt mycket aggressivare front gör att 675an har en otroligt mycket mer respektingivande närvaro än den äldre 12C som fick lite kritik för sitt lite snällare utseende.
Jag fällde en glädjetår när jag såg att McLaren hade sparat sina smådumma och komplicerade, men ack så charmiga uppåtsvingade dörrar. Står du på en parkering någonstans, se till att ställa bilen mellan två platser annars är det svårt att komma ut ur bilen!

Ducka under dörren, hoppa över de höga trösklarna och sjunk ner i de skålade kolfiberstolarna. De förvånansvärt bekväma kolfiberstolarna, med svankstödet som saknas i många andra superbilar. Ratten sitter med perfekt vinkel och den kan ställas in exakt som du vill ha den. Den är lite tunnare än vanligt eftersom McLaren tycker att man ska köra med handskar. Växelpaddlarna, även dem i kolfiber, sitter med utmärkt avstånd och det krävs precis så mycket kraft som man förväntar sig för att växla upp eller ner med ett solitt tillfredsställande klick. I mitten av intrumentpanelen sitter en enorm varvräknare med hastigetsmätaren smått till höger. I den högra skärmen sitter växelindikatorn och alla temperaturmätare. Känslan i alltihop är fantastiskt solid och bilen är sparsmakad, som en racebil med lite bekvämlighet strösslat försiktigt ovanpå.  Snett till höger om föraren sitter mittkonsolen med en display och under den sitter två små vridbara knappar. På den vänstra står det ”H” för ”Handling” och på den högra ”P” för ”Power”. Det är med dessa som vi kan ställa in bilens humör.

“Ducka under dörren, hoppa över de höga trösklarna och sjunk ner i de skålade kolfiberstorlarna”

Det som ger 675LT sitt oomph är samma 3,8L V8 som sitter i McLarens andra bilar, fast med lite lättare och tuffare komponenter. ”lägg till lätthet för att öka hastigheten”. På fanatisk nivå.
Fönsterrutorna har blivit 1mm tunnare och bilen blir då nästan 4kg lättare. Genom att hyvla av en halv millimeter från framrutan blev bilen 500gram lättare. Många bäckar små…

Resultatet av lite hyvling här, lite mer kolfiber där och borttagning av annat onödigt stannar vågen på dryga 100kg mindre än 650s, som redan var en relativt lätt bil. Det gör att 675LT går som en gatlegal bil rimligtvis inte får gå. Sättet bilen ökar hastigheten på är nånting taget från en Sci-Fi film. Vilken hastighet du än ligger i när du skjuter pedalen i botten ger en våldsam omstrukturering av ens interna organ, när de två turboaggregaten fått spinna upp ordentligt.

På vägen är bilen rätt stötig och högjudd, precis som det ska vara i en racebil. Lite obekvämt att köra långresor med men det är görbart. Den är däremot extremt enkel att köra. Sätt växellådan i auto och alla lägen på det snällaste och du har en mysig bil att ta till ica. Vem som helst kan köra denna bil på gatan utan problem. Den hummar på som vilken automatbil som helst, till du trycker på ordentligt. Som tur är bromsar den minst lika bra som den går rakt fram. Kolfiberskivor stora som fälgarna på vår Golf R32 kan bromsa bilen så våldsamt att ansiktet lossnar. Tursamt nog reser sig den enorma luftbromsen så den skymmer alla bilar som kommer köra in i dig på grund av att de inte kan stanna lika snabbt.

Styrningen är helt fantastiskt precis och den går exakt dit du vill, när du vill det. Känslan finns också där, även om det är en elektro-hydraulisk servo ger den trevlig feedback till föraren om underlaget man kör på. Tänk dock på att svängradien är dryga 40 mil.

Bilen går fantastiskt på vägen, men visar man den en racebana blir den ett helt annat djur. Jag fick möjligheten att låta bilen visa vad den egentligen kunde under en dag på Mantorp park. Flytta över reglagen jag nämde förut från ”Snäll bil” (normal mode) till ”Våldsam bil” (track mode) och den förvandlas till en GT3. Det puttrar och smäller. Växlingarna rycker till och turbolagget nästan försvinner. Bilen blir så fruktansvärt snabb att det går knappt att beskriva. Det går nästan att känna när bilen spänner sig, redo för att ge sig ut. Det är på banan den hör hemma.

“Genom att hyvla av en halv millimeter från framrutan blev bilen 500gram lättare. Många bäckar små…”

Timmen som följde bestod av sällan upplevd eufori. Allting satt perfekt. Bilen gjorde exakt det jag ville, när jag ville det, precis på det sättet jag ville. Även på banan är billen fantastiskt lättkörd. Den bromsar rakt och bestämt samt att bilen är välbalanserad med en liten hint av understyrning om man kommer in i kurvan med lite för hög fart.  När reglagen sitter i ”Track” tillåter bilen mig att leka lite på gränsen men den låter mig inte köra ihjäl mig. Tyvärr hade jag inte möjlighet att stänga av systemen helt och hållet, då det inte var min egna bil och det skulle vara tråkigt att kvadda en bil värd strax över 3,5 miljoner.

675LT inger nästan farligt mycket självförtroende när den körs hårt. Den är så lätt att förstå, feedbacken är underbar och systemen hjälper dig lite på traven. De går in alldeles för tidigt om du kör på sport eller normal, men ligger den i track lägger den gärna ett lätt fyrhjulsställ efter fullgas ut från apex.

På vägen hem från Mantorp funderade jag på vad jag egentligen tyckte om bilen. Jag har aldrig riktigt vart speciellt glad i bilar med datorsystem och paddellådor. Tidigare McLarens har inte riktigt nått fram till mig. De är fruktansvärt snabba och otroligt kompetenta på banan, men de saknar någonting. Det där som inte riktigt går att mäta. De har saknat ”zoom”. 675an råder bot på det. Den vill bli körd, den arbetar med mig på ett sätt som de inte gjort förut. Det känns verkligen som att folket på McLaren har lyssnat på sina kunder och utvecklat en av världens absolut bästa bilar.

Text

Sebastian Bryant-Meisner

Bild

Sebastian Bryant-Meisner

  • Facebook - White Circle
  • Instagram - White Circle
Carsymbol.png

© 2016 Red Line Driving