Jag kastar in bilen i kurvan och lämnar apex med ett perfekt fyrhjulsställ. Jag känner hur chassits rörelser fortplantar sig upp genom stolen och in i min ryggrad. Jag vet exakt vart jag har bilen.  Mätarnålen kryper upp mot 8’500 varv. I ögonvrån blinkar det till när bilen säger till att det är dags att skjuta i nästa växel. Instinktivt tar jag tag i den korta alcantaraklädda växelspaken och för den framåt till mellersta läget och den hakar i med ett förtroendeingivande klick. Känslorna bubblar upp från magområdet och skrattet kommer krypande. Andningen blir snabbare och hjärtrytmen stiger några slag. Detta är bilkörning för mig. Eufori, glädje och adrenalin.

För att uppnå detta behövs en fantastisk bil, men vad gör en bra bil till en fantastisk bil? Är det om den har 2000 hästkrafter och har en toppfart på över 500 km/h? Ska bilen kännas som att köra på moln under hundratals mil genom Europa?

Allt detta är såklart ytterst personligt. Jag själv är osäker på vad jag vill ha. Det känner jag när jag kör bilen i fråga. Jag vet inte varför, men kör jag rätt bil så känns det helt fantastiskt. Klumpen i halsen när jag klev ur en Porsche GT3 RS 4.0 är ett gott tecken på att jag gillade den. Ta till exempel en av mina favoriter; Lancia Delta Integrale, ett legendariskt rallyjärn av högsta klass. Objektivt sett är bilen ganska kass. Ratten sitter vinklad åt vänster och pedalerna åt höger, vilket gör att sittställningen är extremt oergonomisk. Mätaren framför föraren är inte varvräknaren eller hastighetsmätaren utan oljetrycket. Elektroniken lever sitt egna lilla liv och så fort du andas på den så ser du hur rosten äter sig ut under lacken.

När jag körde Integralen första gången hade den en otrolig inverkan på mig. Så fort jag körde iväg längs den blöta vägen, under den där regniga dagen i Eifelbergen, blev jag blixtförälskad. Känslan i styrningen, kvittret från turbon och sättet den levererade den fördröjda kraften var bara helt perfekt. Jag fick den där kittlande känslan i magen bara av att köra och tanka den. Bilen hade passion. Efter dryga 5 minuter hade jag en gnagande känsla att jag måste ha en någon gång. Varför då?

Svaret ligger på ett känslomässigt plan som jag inte kan beskriva. Det är precis samma sak när det gäller gamla Porschar. Jag är en Porschefanatiker ut i fingerspetsarna, men jag har svårt att se mig skaffa en modern modell. En modern 911 är så mycket bättre än de äldre utifrån alla aspekter, men det är inte det jag är ute efter. Jag vill ha en gammal 930 turbo eftersom den ger mig den där känslan i magen.

Ferrari, Lamborghini, Porsche och McLaren bygger extremt tekniska bilar som går fortare än vad många anser är acceptabelt. Frågan vi behöver ställa oss är; Behöver vi verkligen det?

”Bilen gör Nürburgrings Nordslinga på under 7 minuter!”

 

Och?

 

Antalet vanliga människor som eventuellt kan lägga sig på den tiden är försvinnande få. Tänk om Ferrari plötsligt skulle gå ut med orden ”Vi ska bygga en bil helt inriktad på känslan att köra”. Porsche gjorde det med sin 911R. Det blev kaos. Alla bilar såldes slut omedelbart och en 911R idag säljs för dryga tre gånger utgångspriset. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på en McLaren 675LT ”Pure edition”. Samma psykotiska jakt på viktbesparing och hardcore set-up men med lite lägre effekt, mindre datoriserade system och en riktigt crisp manuell sexväxlad låda. Herrejösses. Den skulle sälja som ingenting annat. Nu säger jag inte att de ska sluta sälja sina fruktansvärt snabba bilar, men att ha en ”pure-drivers-car” skulle inte vara illa att erbjuda de väldigt många entusiaster som finns där ute. De som vill ha en bil där man kan ta nycklarna från skåpet, gå ut till garaget, hoppa in i bilen och bara köra, utan mål.

Endast för känslan att köra.

Text

Sebastian Bryant-Meisner

Bild

Fantin D. & Launay S. 

  • Facebook - White Circle
  • Instagram - White Circle
Carsymbol.png

© 2016 Red Line Driving