Det välbalanserade uppträdandet är också konsekvensen av att italienarna jobbat hårt med bilens viktbalans och den uppmärksamme kan se en del av det arbetet genom glasmotorhuven. Man kan då se att motorn är lätt vänsterförskjuten i förhållande till korsstagets mittpunkt. Ingenjörerna har gjort det med flit för att balansera vikten från drivaxeln. Tack vare att hela chassit byggs med en kolfibermonocoque som utgångspunkt har man också kunnat hålla nere hela bilens vikt och samtidigt göra den extremt vridstyv. Även om en torrvikt på 1 575 kg (några extra kilo för roadstern) får klassas som tungviktare i superbilssammanhang märks knappt hälften av kilona och Aventadoren har en instyrning i paritet med en KTM X-Bow.

​Den som kan sin bilhistoria vet att Lamborghini som sportbilshus var en direkt konsekvens över ett växellådsgräl mellan Ferrucio själv och Enzo Ferrari. Den förstnämnde tyckte helt enkelt inte att lådan i hans Ferrari 250 GT höll måttet och bestämde sig för att ta saken i egna händer. Att växellådan är en del av upplevelsen i Aventador är därför föga förvånande. ISR-lådan lämnar visserligen övrigt att önska i normalläget, men så fort man lägger i ”Sport” eller ”Corsa” börjar tjurfäktningen. Det märks direkt att Aventador tänder till och får en extra adrenalininfusion som gör den reptilsnabb. Vid fullgasacceleration får den ylande V12an nackhåren att resa sig, samtidigt som ögonen trycks tillbaka in mot kraniets botten. Varje gång de enorma rattpaddlarna vidrörs sparkar tjuren bakut och får kotorna att förskjutas i förhållande till varandra. Det enda sättet att trycka dem på plats igen är genom att fortsätta gasa…