Trots att V8:an var sin tids superbil, ville Aston Martin själva kalla den för en GT-vagn. Ödmjukt kan tyckas, men när medier frågade om officiella prestandasiffror lade man locket på och svarade kryptiskt att ”den har mer än tillräckligt” – brittiskt självförtroende när det är som bäst. Inte undra på att bilen blev det självklara valet när Timothy Dalton skulle välja Bond-bil i The living daylights.

I bilsportvärlden förstod man dock att epitetet GT-vagn var en taktisk skimär, V8:an hade seriös racingpotential. De båda före detta Rolls-Royceingenjörerna Robin Hamilton och David Jack slog sina kloka huvuden ihop och började snickra på LeMans bilen RHAM/1 som använde V8:an som grund. Bilen kom att kallas för ”LeMonstre” när den fick motståndarna att darra på Mulsannerakan, men någon vinst blev det aldrig. Projektet gav däremot David Jack blodad tand och fick honom att starta Aston Engineering. Med RHAM/1 som förlaga började han återigen snickra på ett nytt monster, denna gång med Mike Cousins bakom ratten och den bil som senare kom att bli Peters. Originalbilens mjuka lädersäten och handarbetade trädekor revs ut och ersattes av en rå racingbur. Ytterligare viktbesparing gjordes genom att skicka styrservon till soptippen och i dörrar och motorhuv byttes aluminium mot glasfiber. Att överhuvudtaget våga sätta vinkelslipen i en lyxbil som tagit 1200 mantimmar att bygga kan tyckas våghalsigt, men det var också vad som krävdes för att V8:an skulle få leva ut sin fulla racingpotential.