På insidan märks en av de största skillnaderna mot företagets övriga modellflora och Taycan kan inte annat än sammanfattas som teknikspäckad. Porsches DNA syns i utformningen av displayerna, men i övrigt är det tydligt att tekniken tar företaget in i framtiden. Centerkonsolen utgörs av två snyggt integrerade displayer, som ger ett minimalistiskt intryck och framför passageraren finns ytterligare en display, som underhåller medpassageraren med information och inställningsmöjligheter.

Som alltid startas bilen till vänster om ratten, men vred och tändning har för första gången ersatts av en ”Power”-knapp. Taycan glider ljudlöst iväg och luftfjädringen bjuder på komfort, som för tankarna åt limousinehållet snarare än sportbil. För att det inte ska uppstå några missförstånd väcker jag Taycan till liv genom att vrida rattens körlägesväljare till Sport+. Luftfjädringen sänker bilen till attackställning och för den som vill kan man aktivera ”Porsche Electric Sport Sound” som bjuder på en unik ljudkuliss framtagen av företagets akustiska team. Med grannen och hans biltokiga son i bilen, väljer jag dock att låta effekten vara avstängd för att inte förstöra överraskningsmomentet. Ljudlöst glider vi upp på motorvägspåfarten innan jag trycker gaspedalen i botten. Medpassagerarnas ansikten tar snabbt formen av förskräckelse och förvåning i samma stund som de tappar andan. Accelerationen är över på någon sekund, men det tar betydligt längre tid för alla inblandade att ta in vad de just varit med om. Efter ett tag övergår ansiktsuttrycken i eufori och pojken utbrister ”Wow pappa, det där var häftigare än Gröna Lund!”