Mercedes 300 SL
Året är 1954. Du står bredvid Mercedes monter under New York Auto show. Bilen de ställer ut har samlat en ansenlig skara åskådare. En snabb blick ner i presentationsmaterialet och du skakar på huvudet vid anblicken av prestandasiffrorna. Över 220 hästkrafter, 0-100 km/h på under 9 sekunder och en toppfart på runt 260 km/h. Vansinniga siffror när man talar om en gatbil. Du har precis köpt ett fint hus utanför staden och chocken när du läser priset på bilen blir överväldigande. Strax under $10.000. Lite dyrare än ditt hus.
Kanske var det såhär det kändes när Mercedes-Benz visade sin nya 300 SL ”Gullwing” och slog världen med häpnad. Åren innan hade 300 SL totalt dominerat racingvärlden och bilens historia hade kanske stannat vid racerbanan om det inte vore för importören Maximilian Hoffman.
Hoffman var importör av europeiska lyxbilar i Nordamerika, övertygad att USA:s ekonomiska boom efter kriget skulle tillåta många välbärgade entusiaster att köpa en europeisk superbil. Tyskarna var till en början tveksamma till idén, men ändrade sig till slut och började med produktionen. Designen var ett rörramschassi och en kaross i stål med dörrar och huvar i aluminium, med 3-liters raka sexan från fyrdörrarsbilen 300, årsmodell -52. Motorn vinklades dessutom till 50 grader åt sidan för att få plats under den låga huven på 300 SL-bilen! För första gången i en produktionsbil byttes förgasare ut mot Boschs mekaniska direktinsprutning. Ett system som, hör och häpna, hade sitt ursprung ur 30-liters V12an från Messerschmitts Bf-109 jaktplan från andra världskriget. Tack vare insprutningen höjdes tävlingsbilens effekt från 178 hästkrafter till 219. En personbil med mer effekt än Grand Prix-bilar hade världen aldrig tidigare skådat. Växellådan var en 4-växlad manuell. På grund av rörramschassits design fanns det inte plats med några vanliga dörrar, utan de fick öppnas uppåt med gängan i taket. Ett smärre problem om du skulle hamna upp och ner, men de legendariska ”måsvingarna” var födda.
“Rörramschassit tvingade ingenjörerna att hänga dörrarna i taket. Måsvingen var född..."
Bilen hyllades av biljournalister för sin hastighet, känsla och vackra linjer men fick kritik för väghållningen. Framaxeln hade oberoende hjulupphängning med dubbla länkarmar. Bakaxeln var dock en pendelaxel, endast länkad vid differentialen, vilket gjorde att cambern på bakhjulen ändrades drastiskt på ojämn väg eller vid gassläpp i kurva. Detta ledde till att bilen var väldigt oberäknelig när den kördes hårt. Viktskillnaden mellan full och tom tank var även den avsevärd. Eftersom tanken satt bakom bakaxeln kunde de 120 litrarna bränsle göra sitt till bilens viktfördelning. Då det var 50-tal hade 300 SL trumbromsar. Idag skulle blotta tanken på att ha trumbromsar på superbilar vara skrattretande, då den typen av bromsar är minst sagt bristfälliga när det ska bromsas flera gånger från hög hastighet.
“...en personbil med mer effekt än Grand Prix-bilar hade världen aldrig tidigare skådat..."
Andra småudda egenheter som plågade bilen var bland annat dess monstruösa oljetank på 10 liter! Volymen var så väl tilltagen för att ha möjlighet att ligga på höga varv under lång tid, men genererade problemet att det i princip var omöjligt att få upp oljetemperaturen under vanlig körning. Lösningen på det var helt enkelt att täppa till oljekylaren så den inte fick någon kylning och plötsligt kunde du köra bilen i stan utan problem. Sträckorna som bilen fick rulla utan intervention var däremot korta då oljebyte rekommenderades till var 160:e mil.
“...när den kom var det i princip billigare att köpa ett lyxhus än en 300 SL och den har knappast blivit billigare - 2012 såldes en för 40,5 Mkr......"
Alla dessa, vad andra kallar ”problem”, gjorde bilen till vad den var. En rå, mekanisk superbil som krävde fullständig fokus och respekt under snabbare körning. Minnena är få, men starka från den tid då min far körde mig i sin 300 SL. Jag minns de ikoniska dörrarna, den skrikande röda interiören och doften av läder. Jag minns hur den kromade instrumentpanelen reflekterade solljuset de där dagarna då det inte var ett moln på himlen och det var dags för en åktur. Jag minns hur det dova smattrande ljudet från den raka sexan, studsade mellan husen och satte igång billarm vart vi än körde. Även om detta inte ägde rum i bilens hemmamiljö, bland äran och berömmelsen längs med Franska Rivieran, så gav åkturerna längs med spåren i Sundbyberg ett intryck som för evigt kommer bestå. Det är först i efterhand jag har förstått den fulla vidden av att en gång i sitt liv hav levt med en 300 SL. Magin i att ha fått ta del av bilens charm och uppleva en av få bilar som för alltid kommer att ses som någonting riktigt speciellt. Blickarna och fascinationen som man möttes av på gatorna, trots att bilen vid det tillfället redan var nästan 40 år gammal. Det spelade ingen roll om vi parkerade utanför ICA eller tog bilen till närmaste bana, folk förstod det då och förstår det än idag. Mercedes 300 SL är och kommer för alltid att vara en av de mest legendariska superbilarna som någonsin byggts.
